Av Peter Ericsson
Alnöns samiska (eller inte samiska) förhistoria är föga känd. Det är för övrigt något som gäller hela den svenska kusten. Även om forna östra rikshalvan inklusive Åland begåvats med ett sådant förflutet av språkhistorikerna. Hursomhelst är inte detta platsen för vare sig spekulationer eller omständliga teorier. Därför nödgas vi starta vår berättelse först i slutet av 1600-talet (det kan dock finnas stor anledning att återkomma till ämnet; då artikelförfattaren arbetar med ett omfattande projekt kallat Bottniska samer eller innanhavssamer).
Samernas historia på Alnön har i nuläget ingen fulländad kontinuitet, utan ter sig rejält färgad av de olika epokerna som annars i vissa andra socknar mera anas. Vi ser först en mycket tydig sjösamisk period 16-1700-tal; sockenlappsepoken (där hästslakt är centralt) griper in och övergår till en period där dessa s k sockenlappar integreras alltmer i bondesamhället. Vinterbetet som alltmer kommer att nyttjas av fjällsamernas renhjordar – välbelagt från 1718 och framåt – blir från ca 1850 alltmer inarbetat på Alnön, samtidigt som det blir allt vanligare emot slutet av 1800-talet att fortsätta med hela eller delar av hjordarna. Dessutom attraheras fjällsamiska renägare från allehanda trakter av Alnön. Fastän det tidigt etableras som i någon mån södra vilhelminasamernas – och i ännu högre grad norra frostvikarnas i Orrnäsfjälls (idag känt som Voernese sameby) vinterbetesdomäner, ter sig också alnöbetet som ett slags nödfalls- eller reservbete, åtminstone i perioder; och det innebär att somliga år kan härjedalensamer vistas där, medan det andra år kan vara västerbottenssamer och åter andra år sydliga jämtlandsamer – men oftast alltså frostvikare. Decennierna kring 1900 kommer parallellt med det tilltagande vinterbetandet en växande skara samiska sågverksarbetare att bebo ön; och bland dessa kombineras hos flera familjer fiske och/eller slöjdande med sågverkspåhuggen.
Clarkes iakttagelse år 1799”There is a beautiful island in the bay to which the Laplanders bring annually and about this time of the year (July 1) their reindeer for pasture”, skrev Edward Daniel Clarke under sin resa upp längs norrlandskusten 1799. De flesta bedömare tycks mena att Alnön här avses.
Nilsarnas tid
Efter de intensiva nyttjandeprioderna av sjösamer som etapp på en ofta avverkad sträcka till sjöss från Vibyggerå-Nordingrå via Säbrå-Härnösand-Tynderö och vidare Njurunda kom en hel del av samerna att slå sig ned på Alnön. Strömmingsgrund och andra fiskeställen bör ha varit anhalter,
Under 1700-talets första hälft ser inte Alnö ut att ha haft särdeles många mantalsbokförda samer (här saknas en hel del serier i ministeriallängderna!); och fanns några tycks dessa ha uppehållit sig med de andra samerna i årstidslägrens Skön, Njurunda eller Selånger. Samt naturligtvis – vanligast – Tynderö. Det är väl dokumenterat att man samarbetade intensivt med Sköns samer, vilka är mera synliga i arkiven. Bland dessa syns Sundsvalls första (?) stadslapp Thomas Jonsson ha haft starka band till Alnön.
1700-talet: en samisk högkonjunktur
Nils Andersson var sockenlapp i Tynderö under ett intensivt, turbulent 1760-tal och vistades ofta på Alnön. Helnomadismen expanderar, Nils har bråd tid. Fisken ser ut att gå till. Familjerna växer. Antalet sijther blir fler. Nils och hans hustru Carin flyttar över till trakterna mellan Vibyggerå och Nätra. 1772 får dom sonen Mauritz, som blir namne till sin morfar. Hans första fru avlider sedermera år 1806 i deras, sannolikt, älskade Bölesta (i Nora socken) vid Norafjärden i Ångermanland. Ett antal fiskeredskap och en skötbåt sågs bland hennes ägodelar. Och 23 renar.
De andra Nilsarna var för det första Nils Sjulsson, far till Birstas sockenlapp Nils Nilsson samt till Lucia Nilsdotter som gifte dig med rogstasamen Mats Jönsson i Medskog, Hälsingtuna och för det andra sockenlappen Nils Johansson (ibland kallad Jansson/Jonsson).
En annan väl synlig alnöbaserad sockenlapp (1760-tal) i arkivet är den likaledes utpräglade sjösamen Lars Bengtsson, med högakustenrötter.
Under några mycket intensiva perioder hade Alnö många olika sockenlappar. En av de mera namnkunniga är Pehr Svensson, som vare sig är samisk eller norrifrån; han ska ha varit västgöte. Emellanåt hände det att avskedade soldater eller båtsmän hamnade i sockenlappstjänst. Paret dör tätt efter varandra 1818-1819; frun Maglena Nilsdotter – torde vara alnöfödd – dör i mars 1818 och Pehr själv våren därpå. Andra sockenlappsboställen ligger i Fröst, Hovid och Ås.
Kåte? Ett ortnamn känt tidigt på 1700-talet som vållar huvudbry. Vi har ingen berättelse knuten till namnet. Det måste inte nödvändigtvis vara samiskt.
Ur kvinnors ögon?
Hoppas på att framledes kunna få skriva en enklare uppföljare till denna artikel, där kvinnorna får en större roll. Då forskningsterrängen här så att säga är obanad blir det liksom nödtvunget att gå via männen ,som nämns genomgående tydligare och är de husbönder som noteras i mantalslängder osv.
Icke desto mindre är det ofta kvinnorna som är kulturbärare – såväl bland sjösamerna som bland gruppen sockenlappar, på så vis i det senare fallet att det är med sockenlappsdöttrarna den hugade unge samen ska gifta sig med för att få tillträda som sockenlapp (det var inte så illa ansett under stora delar av 1700-talet; även om motståndet kunde vara nog så påtagligt – med länsmans bössbeslag av just samiska män på kusten åren runt 1760, tvångsbofasthet som tilltog å det kraftigaste runt 1790; men samtidigt med rätt placering med möjlighet att hysa en smärre renhjord, snara fågel, skjuta björn och fiska eller jaga säl. Ändå inte så illa, i en position som skapats utifrån en nationell fördrivningspolitik gentemot sydliga samer!
Åren runt sekelskiftet 1900
Under större delen av året fanns alltså här en skara proletariserade samer. Rätt många av dessa hamnade i Släda. Där växte en slags kåkstad upp, bl a nämns i Sundsvalls Tidning åren runt 1905. Vintertid kulminerade vinterbetesepoken decennierna runt år 1900. Tusentals renar kunde såväl beta (även om södra ön kanske i realiteten rymde 7-800 renar) i området. Man drog vidare antingen på isen på Alnösundet eller tog sig över från Raholmsudden till Nyhamnsudden på Essvikslandet. Norrifrån kom man som regel från Skilsåker/Skäggsta. Jonas Åhrén, i ungdomen skötandes ren för Frostvikens norra samer kunde somliga vintrar ta sina renar till lilla Rödön. En annan väg ut till Alnön gick via Bydalen ut till trakten av Fröst för vidare befodran till Bänkåsskogen med Långmyran; där favoritvinterbetet låg.
En av de jämtländska flyttlag som synts vid medelpadskusten runt sekelskiftet är denna kring 1900. Ser ut att kunna vara en av Lars Larsson Kråiks tidigare rajder (men osvuret är bäst!).